Röda ridåer över Prag

Röda ridåer över Prag

Följ de kommunistiska spåren och ett Prag som Václav Havel älskade – ett Prag som alltid överlever.

Varken krig, revolutioner, översvämningar eller kommunismens intåg kunde förstöra den stolta, vackra och melankoliska staden vid floden Moldau. När den röda ridån föll för sista gången i samband med sammetsrevolutionen, stod tjeckerna redo att bygga upp ett land där kulturen alltid blommat. Dramatikern Václav Havel rev upp den gråa asfalten, sovjetstyret och skapade en nation där drömmar fick frihet.

Václavské náměstí – känn historien under fötterna

Bortse från hotellen, turistfällorna till restauranger och de billiga souvenirbutikerna och blicka upp över boulevarden. Låt Nationalmuseets storslagna framsida fylla din blick och den enorma statyn av helgonet Sv. Václav sittandes gränsle på sin häst. Warzawapaktens stridsvagnar rullade in här 1968. De unga studenterna Jan Palach och Jan Zajíc satte eld på sig själva i protest mot invasionen, och ett minnesmärke över dem finns några meter framför statyn. Det var också här som hundratusentals pragbor demonstrerade mot kommunismen i november 1989, den utlösande faktorn till sammetsrevolutionen.


Kolla därefter in spelschemat på Lucerna Music Bar. Art nouveau byggnaden uppfördes ursprungligen av president Vaclav Havels farfar. Under kommunistperioden höll flera kända undergroundband konserter här i hemlighet och revolutioner utspelade sig med musikaliska förtecken. Stanna till för en öl på ölhallen U Zlateho Tygra där Vaclav Havel drack öl och utbytte politiska tankar.

TV-tornet i Žižkov

En av de mest ikoniska byggnaderna som blev till under den sista vågen av kommunismens framfart var konstruktionen av TV-tornet.  Byggnationen påbörjades under kommunismens sista årtionde - men slutfördes inte förrän 1992, väl efter sammetsrevolutionen. Tornet är ett udda inslag till den berömda stadshorisonten - ett futuristiskt teknikmonument som sticker upp ur det historiska distriktet Žižkov.

Själva området är en lycklig överlevare eftersom kommuniststyret ville totalförstöra de branta kullerstensgatorna till förmån för effektivare moderna bostadshus. Revolutionen stoppade tack och lov de höga ambitionerna. Njut av en middag ovan molnen på restaurang Oblaca eller stanna över natten på 70 meters höjd i det enda hotellrummet på One Room Hotel.  

Konst är makt – Lennon väggen

Under normaliseringsperioden tvingades meningsmotståndare under jord. Konstnärer, musiker och filmskapare skulle arresteras om de gav uttryck för regimkritiska ämnen. Det fanns emellertid ett motstånd som tog sitt fysiska uttryck på Prags "Lennon-vägg". Fram till 1980-talet var väggen vid Vltavaflodens västra sida en vanlig vägg. När den böhmiska upprorsandan började stiga blev muren en duk för antikommunistisk retorik. Året 1988 kom allt på sin spets när säkerhetspolisen drabbade samman med hundratals tjeckiska studenter nära väggen. Ett år senare föll kommunismen och idag står muren kvar som ett populärt forum för politiska kommentarer.

Tolv år senare när historien kring kommunismen lagt sig avtäcktes Minnesmärket till kommunismens offer. Minnesmärket som står vid foten av Petřínkullen skapades av skulptören Olbram Zoubek och arkitekterna Jan Kerel och Zdeněk Holzel. Konstverket illustrerar Tjeckoslovakiens lidande under åren av kommunism mellan 1948 och 1989. Bronsfigurer vittrar samman mot marken och bryter ihop när de försvinner bland träden. De branta stegen som leder upp till monumentet är en fysisk representation av landets långa kamp. Längs mitten av stegen finns en bronsremsa graverad med siffror som uppskattar antalet liv som påverkas av regimen. De står som en hyllning till de 205 486 personer som greps under kommunismen, de 170 938 människorna som tvingades i exil, de 327 som försökte fly undan skotten och de 248 som avrättades.

Smält tankarna och intrycken på Café Slavia från 1884 som ligger bredvid nationalteatern Narodní Divadlo. Kaféet besöks regelbundet av såväl teaterbesökare som skådespelare efter repetitioner eller föreställningar. Även under de mörkaste dagarna av normaliseringsperioden besökte intellektuella och konstnärer kaféet. Frekventa gäster var poeterna Jiří Kolář och Jaroslav Seifert, konstnären Jan Zrzavý och dramatikern Václav Havel – det går nästan att känna historien i väggarna.