Välsmakande julbak

Det här är en vanlig syn om du kikar in hos en familj i Tjeckien i adventstider. Deg knådas, rullas ut och skärs i olika former eller trycks ner i kakformar. Valnötter hackas som fyllning och smält choklad som topping. Så fort en plåt med färdiggräddade kakor tas ur ugnen in, sätts nästa in.

Många sorters julkakor, men små

Linzer-kakor, degiga “getingbo-kakor” som dryper av ägglikör eller vaniljrullar är några av de dussintals sorters som brukar bakas. Meningen är att julkakorna ska vara så små som möjligt - och att man bakar så många sorter som möjligt. Men det är absolut förbjudet att tjuvsmaka på de smarriga läckerheterna före julafton, för enligt legenden innebär det att du drar olycka över dig. Trots detta måste många familjer ändå baka en ny sats kakor när julen närmar sig, eftersom den första satsen på något mystiskt vis försvunnit.

Pepparkakor – barnens favorit även i Tjeckien

Tjeckiska pepparkakor är små bakverk gjorda av honungsdeg med pepparkakskryddor. De kan skäras I olika former och dekoreras med glasyr från äggvitor. I genomsnitt bakar ett tjeckiskt hushåll ungefär åtta sorters julkakor, men barnen är (precis som i Sverige) extra förtjusta i pepparkakorna, eftersom de kan vara med och baka dem. Pepparkakorna kom till Böhmen via tyska städer redan på medeltiden. Det tjeckiska namnet är “pernik” – som kommer från en speciellt kryddat pepparkaka som serverades tillsammans med vin vid medeltidens hov.

Vánočka – tjeckiska julbröd med medeltida anor

En annan baktradition är Vánočka, det tjeckiska julbrödet som är fylligt, smakar lite som briochebröd och ofta innehåller russin och mandel. Namnet Vánočka härrör från ordet för jul – Vánoce. Första gången det här söta festbrödet nämndes i skrift i Tjeckien var redan under 1400-talet, av benediktinermunken Jan från Holešov. Han var en av sin tids mest bildade personer och blev känd för sin skrift där han beskrev och analyserade olika jultraditioner. En tradition runt vánočka var att man förr i tiden gav det första brödet som julgåva till sin hyresvärd eller till markägaren (om man var bonde som arrenderade sin mark) som ett tecken på respekt.